Vi pratade här om dagen om konst som får en att återvända.

Det blev så för mig en gång, en tavla på Gävleborgs länsmuseum som inte var särskilt särskild ens en gång. En gata i kvarter präglat av sådana 140-kvadratmeters sjuttiotalshus man hittar i varje stad och samhälle. Men himlen var varken ljus eller mörk, det var inte natt men omöjligt dag och längs vägkanten samlades töad snö i sin sista grådaskiga form. Ångesttavlan. Den ville jag minsann titta på varje dag den sommaren men dess namn eller skapare tycktes aldrig vara lika viktig.

På Konstfacks examensutställning tidigare i sommar fanns där ännu ett sådant verk. I veckor sparade jag kort och broschyrer om alla andra verk. Det jag tänkte på i efterhand som dröjde sig kvar kommer jag förmodligen aldrig se eller höra av igen. Jag säger höra för man fick ha på sig hörselkåpor (hörlurar men dessa var kåpor I tell you) och när man väl tagit på sig dem hade man stängts ute från allt annat ljud än en idel viskning som berättade om fullkomlig ensamhet med pretentioner som reste sig kring var mening. Ångestinstallationen. I efterhand är det nog lika bra att jag inte minns några vägar att spåra sakerna som gör störst intryck på mig. Jag skulle förmodligen förgås och aldrig se något nytt mer.

Den enda oklarhet som kvarstår är om inte alla upplever namngivna tingestar på detta vis. Bryr man sig om dem alls hinner man inte snappa upp några namn. För min del kan konstskolesnobbar forsätta leka svåra med “Untitled„ 2 !1” osv etc tills döden skiljer dem och enskildhetskomplexen åt. Nu kan du kyssa bruudehn. *pözz* *kornblått läppstiftsavtryck*