På Avdelningen för filosofi, KTH, forskar doktoranden Karim Jebari. I ett samtal diskuterar vi filosofi som verktyg för att utreda och tillämpa vetenskapen. Hur utbrett är ämnet på skolan, och vad har det för värde att blanda humaniora med teknologi?
”Jag googlade dig igår”, säger jag ganska tidigt in i samtalet. Förstås ska man inte säga så om syftet inte är att skapa tryckt och spänd stämning, men någonting säger mig att Karim Jebari, doktorand på Avdelningen för filosofi på KTH med avhandling på ämnet etik och risker, inte kommer haka upp sig vid det. Mycket riktigt finner jag istället drag av att ha roats i ansiktet mitt emot, och jag fortsätter berätta om vad jag fann. En blogg, konton till olika sociala medier och en Youtube-kanal. Att Karim gillar att sprida opinion kring sig står ganska klart. Frågan är om temat är etik eller provokation.
På sin Youtube-kanal har Karim lagt upp filmer från sina egna föreläsningar. De heter Förbättra vår moral, Astronomiskt slöseri, Vad är en människa? och Ungdomens elixir. Trots egna avstickare till Stockholms Universitet och humaniora får jag medge att jag funnit mig i teknologens lite mer robusta föreläsningsrubriker. Vad gör egentligen en filosof bland teknologer? Forskar, svarar Karim, som berättar att hälften av tiden går åt till att forska, andra hälften till undervisning.
Avdelningen för filosofi är inte den enda av humanistisk bakgrund på KTH. Däremot brukar det vara sällsynt att finna renodlad humaniora utan inslag av teknik eller management.
– Man kan säga att vi inte heller är en klassisk humanistiskt institution, säger Karim. Det beror väl på vad man menar med humaniora, som normalt definieras som studier av människan och människans kultur. Jag uppfattar att filosofi inte är ett humanistiskt ämne, utan ett tvärvetenskapligt ämne, som intresserar sig för hur verkligheten också utanför människan ser ut. Till exempel är jag intresserad av hur vi kan reducera risker som har med teknologi att göra, på många sätt är det väldigt långt från vad de flesta typiska humanister gör.
Under samtalets gång återkommer vi till denna uppfattning om filosofi som element för att förstå andra vetenskaper. Jag frågar om Karim har någon teknisk bakgrund själv, varpå han svarar att nej, han är en ren filosof. Han menar att det inom västerländsk filosofi finns en förgrening i ämnet, som delat upp det i kontinental filosofi och analytisk filosofi. Där har kontinental filosofi dragit sig mer åt det klassiskt humanistiska hållet; kontinentala filosofer intresserar sig för människans historia, människans konst, och man använder sig av sådana referenser. Karims kontor är uppdelat för två att samsas om, han pekar på bokhyllan som tillhör kollegan och säger där bor en kontinental filosof. Mycket Nietzsche. I den kontinentala filosofin är intresset centrerat kring att placera processer och fenomen i ett historiskt perspektiv. Man ser alltsammans genom mänskliga ögon.
– Vi analytiska filosofer är mer intresserade av att förstå verkligheten ur ett vetenskapligt perspektiv, snarare än ett mänskligt. Man kan inte säga att filosofi är en ’science’ då vi inte utför empiriska studier, däremot tror många av oss att analytiska filosofer på något sätt kan hjälpa vetenskapen. Personer som är inblandade i vetenskapliga projekt kan göra framsteg genom att förstå och analysera begrepp, och kanske genom att diskutera etiska principer. Etik är ett sådant område som närmar sig humaniora, därför att etik nödvändigtvis måste utgå från mänskliga perspektiv. Men etik har också en teknisk aspekt, som också är väldigt olik hur man skulle närma sig etik från ett humanistiskt perspektiv, där man istället skulle kunna sätta en etisk fråga i en historisk kontext, och se etik som en diskurs eller som en ideologi framförd av en viss part, för att den har vissa mål. Analytisk filosofi tenderar att försöka se etik som principer som i någon bemärkelse kan vara tidlösa eller intersubjektiva, så att de kan uppfattas till den grad att många olika personer kan hålla med om dem.
Både etik och moral dyker upp när vi pratar, som jag har förstått det betyder båda begreppen samma sak. Karim bekräftar detta, men menar att det uppstått en viss särskiljning i definition.
– Det stämmer att etik är grekiska och moral latin, på respektive språk betyder det levnadsregler. Men de används på lite olika sätt. En distinktion som man ibland gör är att etik handlar om yrkesetik, moral syftar på en specifik roll. Som medborgare har du ett visst etiskt ansvar, som konsument, ingenjör, ekonom. Moral handlar i samma distinktion mer om dig som individ, oberoende av titel eller roll. En annan mer akademisk distinktion menar att etik refererar till moralfilosofi, medan moral är moral. Moralen ställer frågan: Bör jag donera pengar? Etik resonerar: Hur bör jag tänka kring att donera pengar, och vilka etiska principer bör jag överväga?
Genom vårt samtal krävs ett viss mått av utredning kring etikbegreppet, och det känns som att jag öppnat ett uppslagsverk. Det är förstås inte konstigt när personen som kan rabbla definitioner har många års erfarenhet av forskning i ämnet. Mer besynnerligt blir det faktum att etik finns i en mängd kurser på KTH, där föreläsare inte besitter samma erfarenhet. Har skolan prioriterat filosofi till den grad att studenterna får ta del av den på samma sätt som vi lär oss matematik av kompetenta professorer?
– Vår institution tillhör ABE-skolan, vi ger kurser i etik på både grund- och masternivå och har gjort detta i ungefär tio år. I början var vi väldigt stora, men den nya regleringen kring studenters möjlighet att tillgodose sig med valbara kurser har resulterat i att vi fått ställa in flera kurser. Regleringen kring utbildningen har uppmanat studenter att inte söka kurser utanför sina skolor eller program; det är dessutom mycket olönsamt för olika KTH-skolor att köpa kurser av varandra. I och med detta ordnar skolor i behov av etikkurser hellre kurserna själva. Problemet är att jag uppfattar att de inte är så bra på det. Jag skulle exempelvis aldrig anlita en filosof att hålla en kurs i kärnkraftsteknik, och anser därför att en teknolog inte rimligen är lämpad att hålla en kurs om etik. Uppfattningen verkar emellertid vara att etik är ganska lätt, att en person som inte är utbildad kan hålla en föreläsning i det. Är man gammal så kan man etik, ungefär. Det är ett snävt sätt att värdera svårigheten av ett ämne som inte ligger i ens främsta område.
På flera sätt sker en kulturkrock i världarna mellan filosofi och teknologi. Karim tänker att det ofta finns en uppdelning mellan dessa block, som är väldigt olycklig.
– Många humanister – och i det fältet räknar jag in journalister – är aktiva i samhällsdebatten. Om man läser DN kultur eller diverse bloggar får man intrycket att teknologi inte har någon roll alls i att lösa samhällsproblemen. Om man å andra sidan pratar med teknologer verkar man tro att bara teknologi kan lösa dessa. Jag tror att vi som filosofer har tagit på oss uppgiften att vara en bro mellan de här världarna, öppna teknologernas ögon för politik, ekonomi och sociologi – och vice versa.
Vad bottnar sig uppdelningen egentligen i? Karim förklarar att humanister generellt diskuterar ett inneboende problem i ett högteknologiskt samhälle. Tekniken uppfattas som någon slags ondska, och det finns en stark moralisk aversion mot teknologi. Uppfattningen hänger enligt honom ihop med en puritanism som vissa humanister eftersträvar, och att begrepp som resursbrist och klimatproblem används för att genomdriva visionen av människor som lever spartanska liv, inte äger bilar, bara ägnar sig åt att spela piano, går på teater och är upplysta, kloka, fina samhällsmedborgare. Det kan tyckas vara en cynisk uppfattning, men jag känner igen något i hans poäng.
– Man verkar tro att om man stödjer forskningen som resulterar i jättebilliga energisystem kommer vi inte kunna tvinga folk att sluta åka bil och konsumera skräp, eftersom att vi då ägnar oss åt dessa vanor samtidigt som vi räddar planeten. Många humanister som är av det grönare slaget verkar vara oroliga för att många samhällsproblem faktiskt kan lösas med hjälp av tekniska medel. Rädslan bottnar sig i att man inte löser det som de uppfattar vara det största problemet: Att människor inte lever på det sätt som förespråkas. Att vi tittar på TV3-produktioner, kör stadsjeepar och åker till Thailand när vi egentligen borde titta på Utbildningsradion, cykla och baka surdegsbröd. Jag menar inte att min livsstil inte passar mer in på den senare, jag motsätter mig bara till att moralisera över att välja den första.
Trots att Karim inte vill moralisera framgår det att han har uppfattningar om alternativa sätt att leva när vi talar om termer i hans forskning. Vid min googlade eftersökning har jag kommit i kontakt med blogginlägg som talar om transhumanism. Efter en utredning av begreppet står det klart att Karim tillämpar sin filosofiska analys på tekniska innovationer.
– Transhumanism är en politisk filosofisk rörelse, som ser sig själv som en fortsättning på humanismen. Väsentliga aspekter i humanismen säger att idén om människan utgår från att människan bör använda sig av sitt förnuft för att kontrollera världen och göra den bättre. Att vi ska använda oss av utbildning och kultur för att utveckla oss själva. Den här humanistiska synen är i princip fundamentet för det moderna demokratiska samhället. Transhumanismen menar att man kan gå ett steg längre: Vi kan använda vårt förnuft och vetenskap inte bara till att förändra världen runt oss, utan också för att förändra människans natur.
Enligt transhumanismen är människans natur inte given. Vi är inte slutet på historien eller toppen av pyramiden, vilket verkar vara den klassiska humanismens uppfattning. Istället förklarar Karim att transhumanister talar om att skapa nya typer av människor som är klokare, godare och kanske lyckligare än vi är idag.
– En transmänniska är en slags människa som påbörjat en förändringsprocess av sin biologiska kropp, och på samma gång tillbakavisat idén om att människan är en helig, oföränderlig produkt. Människan är ett projekt som kan förbättras. På sätt och vis är du och jag transmänniskor, vi är båda vaccinerade. Därmed är vi immuna mot massa sjukdomar som genom historien plågat och dödat vår art. Ett resultat av vårt förebyggande mot sjukdomarna är att vi förmodligen är klokare än om vi hade haft dem. Vi vet till exempel att om en människa under de sex första månaderna av sitt liv blir svårt sjuk, så påverkas dess förmåga att utveckla hjärnan, samt hämmar den empatiska utvecklingen.
Vi är alltså redan de övermänniskor som transhumanismen förespråkar. Åtminstone till en viss mån. Utvecklingen kan fortsätta att accelerera med hjälp av teknologi som genetisk ingenjörskonst, men då idén innehåller stor provokation är forskningen ännu i ett tidigt skede.
Om det är på grund av friheten att uttrycka sin rättframma åsikt, eller vetskapen om inläggen på hans blogg, som får Karim att framstå som en provokatör kan jag inte avgöra. Förkärleken för att igångsätta en diskussion är emellertid uppenbar. När jag frågar om huruvida ideologi (radikalism enligt egen utsago) och undervisning går ihop, förklarar han att det finns en balansgång mellan att engagera studenter i det intellektuella samtalet, och att omvända individer. Målet är ständigt att väcka en reflektion.
– Jag tror att folk i allmänhet tänker efter när man provocerar dem, när man utgår från att studenten inte passivt och automatiskt tar in vad läraren säger, grundat på att läraren är en auktoritet. Vid provokation tvingas mottagaren att vakna för verklig argumentation, vilket stärker analysarbetet.
Men KTH är en skola som ger många kurser i vetenskaper svåra att ifrågasätta vid inlärningsprocessen: Matematik, fysik och kemi väcker inte samma förväntan om diskussion mellan föreläsare och mottagare som etik och filosofi. Karim berättar att han uppmanar alla studenter på skolan att ta ett sabbatsår efter mattekurserna för att läsa matematik på Stockholms Universitet.
– Det är en jättestor skillnad. Sättet man läser matematik på är helt annorlunda, man lär sig bevisa teorin på ett annat sätt. Jag tror det kan vara en nyttig erfarenhet för en ingenjör att förstå att samma teori har flera sätt att angripas. På många sätt har KTH blivit en skola med yrkesutbildningar; tanken är att man ska bli ingenjör. Detta blir alltmer utpräglat i och med den snävare valbarheten kring kurser. Attityden blir därmed att man inte ifrågasätter ämnen som intellektuella utmaningar, snarare som något som bara ska läras in. Det fungerar inte så. Vi behöver mer än personer som kan räkna ut hållbarheten på en bro. Vi behöver folk som kan närma sig problem som är helt okända, som kan ställa sig frågor som andra inte har tänkt sig.
Kanske är det där vikten av tvärvetenskap ligger: Förmågan att tänka utanför norm. Jag frågar avslutningsvis om filosofins attityd kring att öppna begrepp leder till ödmjukhet inför andra discipliner.
– Ja, nä. Jag vet inte. De flesta filosofer jag känner är egentligen ganska arroganta.
Föreningsprocessen fortgår.
Elham Kalhori
(Publicerad i Osqledaren #5 2012/2013)
Första maj: Upp till kamp, men jag sov den rätt igenom. Drömde om annan kamp men ingen gav mig bifall. Förresten var hela natten en kamp. De kraftiga känslornas skarpa oro, vi faller in i den snabbt och sprattlar paniskt runt i glömskan från att avslappning ska föra oss trygga till ytan. Avslappning har fört oss trygga till ytan.
Jag kan vara den jag önskar även med de kraftiga känslorna. Det är en helt ny upplevelse, jag litar på den och vet hur vägen ser ut fastän jag aldrig gått den förut. Jag säger: Det känns som tillfälle och evighet i samma känsla, om du förstår. Du förstår. Behöver inte längre spegla mig för att veta hur jag ser ut, jag har hittat mina egna ögon i ett annat ansikte och sikten är alldeles klar. Ägnade stunder åt skrockfull gardering innan jag sa något sådant förut, det finns ingen mening nu. Jag är utan mark i alla fall, men någonting bär mig ändå.
Vintern rasat ut bland våra fjällar, drivans blommor smälta ned och dö. Himlen ler i vårens ljusa kvällar, solen kysser liv i skog och sjö. Snart är sommarn här i purpurvågor, guldbelagda, azurskiftande ligga ängarne i dagens lågor, och i lunden dansa källorne. Ja, jag kommer! Hälsen, glada vindar, ut till landet, ut till fåglarne, att jag älskar dem, till björk och lindar, sjö och berg, jag vill dem återse, se dem än som i min barndoms stunder följa bäckens dans till klarnad sjö, trastens sång i furuskogens lunder, vattenfågelns lek kring fjärd och ö.
November 2008: ”Ingenting händer”, Osqledaren publicerar ett inlägg om könsfördelningen på KTH. Av Sveriges tolv största lärosäten är KTH då näst sist på listan över jämförelse i könsfördelning på högre anställningsformer. Sedan dess har universitetet haft en vicerektor för jämställdhet. Vilket jämställdhetsarbete finns på skolan idag?
Mars 2013: Jag hör av mig till samtliga sektioner och frågar om hur jämställdhetsarbete bedrivs i vederbörande. Ett fåtal har jämlikhetsnämnder eller ansvariga som äger frågan, och endast en, Fysiksektionen, har en uttalad jämställdhetsnämnd. Ett vanligt svar blir att könsfördelningen i respektive sektion är så nära på 50/50, och att sektionen därmed inte känner behov av att lyfta jämställdhetsfrågan. Sektioner med större glapp i könsfördelning uteblir med svar.
Siffror på andel kvinna och man får ofta illustrera jämställdhet. I fallet KTH är det talande. Här har det aldrig funnits en kvinnlig rektor, 10 av 10 skolchefer är män, 12 % av professorerna är kvinnor. Sedan 1944 har 206 hedersdoktorat delats ut, varav 17 gått till kvinnor. Av 63 mottagare av KTH:s stora pris för uppmärksammande av vetenskapliga eller konstnärliga insatser för teknik (850 000 SEK 2008), är 6 kvinnor. I Wikipedia-artikeln ”KTH” är samtliga i listan över framstående alumner, 25 stycken, män.
Representationen må vara proportionerlig till urvalet, men vad hjälper det när urvalet tas fram starkt bundet till norm. Jag diskuterar saken på Twitter en eftermiddag och får, vid mening om att sökkommittéerna är för snäva, frågan: ”vill du ha jämställdhet eller curling?”.
Visst är det ohållbart att endast mäta jämställdhet kvantitativt; ett liknande antal kvinnor och män i en organisation betyder inte att denna automatiskt är jämställd. Detta blir ofta ett motargument när universitetets jämställdhet ifrågasätts. Att sektionerna emellertid skakar av sig behovet av jämställdhetsarbete vid uppfattning om 50/50-läge, bekräftar att det råder konsensus om att kvantitet – i positiva utfall – duger som nulägesanalys. När frågan bedrivs i sammanhang av teknikbranschen sker dess presentation i andel kvinnor bland män; man talar om ledningsgrupper, bolagsstyrelser och chefsposter – maktpositioner som föredöme för verkligheten utanför.
December 2012: Jag får ett mail om evenemanget Future Female Leader Award, och karriäristen som är inbjuden att föreläsa är inte systemutvecklare eller konsult som de manliga representanterna brukar vara; hon är modeskapare. KTH: Jag vet en bra organisation som kan hitta kvinnlig kompetens i teknikbranschen. Den heter Rättviseförmedlingen. Googla det.
Det är inte svårt att tänka på diversitet, mångfald, vid rekrytering idag. KTH har en vicerektor i jämställdhetsfrågor, en jämställdhetskommitté som utskott för samverkansgrupp som knyter samman fakulteten, facket och kåren i ämnet. En forskningsinstitution med namn Genus, organisation och ledning. En jämställdhetssamordnare. En sökkommitté som arbetar aktivt för att rekrytering ska ha mångfald i åtanke. Kompetenta kvinnor finns dessutom redan i fakulteten, och vid tillsättning av skolchefer finns 20–30 % kvinnliga prefekter i urvalet. Ändå blir resultatet enligt normen.
På ett lärosäte med lång historia väger tradition tungt. Såväl i synsätt vid valberedning och rekrytering, som i den ton ett studentikost samhälle påbjuder. Sittningar avslutas med ”som voro män av äkta halt och världens herrar lika”, intressant är den tydliga skillnaden på könsfördelning hos de nyare programmen där utfallet är i princip 50 % av vardera kön. Liksom att fakulteten måste satsa på nya tillvägagångssätt till förmån för jämställdhet, står studenterna inför samma uppdrag. I kåren styrs ett nytt projekt av Sara Blomqvist, THS Chef för utbildningsinflytande. Hon, tillsammans med Linn Efsing och Emilia Wallin i THS styrelse samt ledningsgrupp, har satt igång ett jämställdhetsarbete inom THS. Att ansvaret hamnat på Sara beror främst på att hennes post i THS ledningsgrupp omfattar området. Vid överlämnandet från tidigare verksamhetsår kom uppmaningen om att det borde skrivas en policy för kårens arbete i jämställdhetsfrågan, däremot fanns detta inte med i THS verksamhetsplan. Jag frågar om hur arbetet sett ut tidigare år, och varför det inte kommit igång förrän nu.
– Mycket har att göra med att ledningsgrupp och styrelse byts ut varje år, ett nyuppstartat projekt tappas lätt bort och kontinuitet är svårt att nå. Visioner har funnits, några år sedan fanns jämställdhetsrådet som sammankallade sektionernas ombud. Rådet är i dagsläget vilande. Tidigare låg ansvaret på posten Studiesocialt ansvarig, vilken har en ganska spretig funktion med varierande typer av ansvar. Personärenden som kan röra diskriminering och trakasserier internt i THS hanteras av postens innehavare tillsammans med KTH. Övrigt jämställdhetsarbete föll dock från posten med tiden. Fall av diskriminering och trakasserier i utbildningssammanhang hanteras av cheferna för utbildningsinflytande tillsammans med KTH.
Genom det pågående jämställdhetsprojektet nås främst THS centrala organisation. Förhoppningsvis tillkommer även sektionerna, detta antas dock ske på längre sikt. Kårens jämställdhetsarbete har tidigare som nu tagits emot positivt, men ingen anstormning har funnits. De drivande har andra ansvarsområden i och med sina poster. Vid frågan om det skulle behövas en separat ansvarig för arbetet är svaret tveksamt; hur arbetet läggs upp beror på vad kårfullmäktige och sektionerna vill att THS ska fästa fokus vid.
Kvar finns förväntan om att någon annan del av KTH ska utföra jobbet, så pass att detta har premierats med ett årligt pris utfärdat av rektorn till student som på något sätt drivit ett jämställdhetsarbete på universitetet. Jag får veta att THS utlyste tillfället under hösten, men att inga nomineringar kom in.
Vilken del av KTH ska då bära frågan? “Rektorn”, säger Gustav Amberg, vicerektor för fakultetsförnyelse och jämställdhet. Svaret kommer utan tvekan när jag frågar honom under en intervju. Min följdfråga blir om uppdraget uppfyllts.
– Det tycker jag att han har gjort genom att utse mig.
Medan rektor väljs av regeringen och prorektor av universitetsstyrelsen, utses vicerektorer av rektorn för specifika uppdrag hen finner centrala. Innan Gustav tillträdde 2008 fanns inget liknande vicerektorsuppdrag. Vi talar om vad som hänt sedan dess.
– Nu skryter vi om att det finns 12 % kvinnliga professorer, gentemot 7 % 2008. Tio år sedan var även könsfördelningen på lektorsnivå 7 % kvinnor, idag ligger den på 20 %. I och med ett uppdrag till KTH från regeringen finns ett etappmål om att 20 % av de professorer som anställs de fyra närmaste åren ska vara kvinnor. Jag ser optimistiskt på detta.
Det går alltså framåt, som hävdat från olika håll på skolan. Däremot ger statistik kryphål för mindre jämställda aspekter att försvinna i.
– De här siffrorna är generella för alla KTH:s skolor. Däremot kan man granska skolorna var för sig, och finna större skillnader. SCI-skolan, till exempel, har ett kvinnligt professorantal på 3 av 70. Dessutom har civilingenjörsprogrammet i farkostteknik, som tillhör skolan, cirka 10 % kvinnliga studenter. Fakulteten är mitt huvudsakliga uppdrag, frågan är hur man får arbetet att synas på grundutbildningarna.
Februari 2013: THS Malvina arrangerar jämställdhetsvecka på skolan för andra året i rad. Åhörare uppmanas lämna mailadress för mer information och flera manliga studenter skriver upp sig. Men Malvina är en förening endast är öppen för kvinnliga studenter. Att jämställdhetsfrågor kommer fram först i slutna kvinnonätverk är inget ovanligt på KTH. Positivt i syfte som oberoende påtryckningsgrupp, man måste dock komma ihåg att jämställdhet inte är en kvinnofråga, säger Gustav.
På KTH är jämställdhetsfrågan den diskrimineringsgrund i störst behov av belysning. För att öka tillsättning av kvinnor i tjänsterna tror Gustav på att göra ett karriärsystem som är tydligare och mer begripligt för alla. Rekryteringsarbetet måste struktureras och formaliseras och framförallt: sättas i ljuset. Att åsynliggöra processen leder till krav på ärliga argument, en förutsättning för att öka antalet kvinnor.
Och hedersdoktorerna?
– Sökkommittéerna har i uppdrag att ta fram listor med även kvinnliga kandidater, ändå går utmärkelserna till män. Det kan man gärna få klaga på.
Elham Kalhori
(Publicerad i Osqledaren #4 2012/2013)
Kan för lite och står utan ork eller lust att åtgärda saken. Mekanik och flervariabelanalys, jag tappar respekten för ett misslyckande, drar upp täcket till hakan fastän jag sedan länge är utvilad och ser demonstrativt till att försova mig. Ur hågen av självförvållad rastlöshet bereder jag igångsättning av självförakt, slutar inte förrän jag tagit ångesten till handlingsförlamning. Skapar viktigare sysslor än sådant jag borde; artiklar, reportage, sidoprojekt. Behövs plötsligt för alla men finns inte för mig själv, sparar och skjuter upp till verkligt bittra dagar. Konstruerar emellertider att försvinna i för att inte råka anstränga mig till någonting som sedan kan misslyckas.
Så plötsligt kommer marken fram genom snö som börjat se ut som att någon kräkts över hela världen. Livslust som spöar självföraktet och en retsam ork som säger vad var det jag sa.
Så plötsligt har kommunen en morgon sopat bort gruset från dammig asfalt. Något har tagit slut för nu känns det annorlunda. Det är oxveckorna som drar mig ner med större kraft än mg vecka 2-10.
“Perioden efter trettonhelgen fram till och med fettisdagen. Dessa veckor upplevs oftast som tröga och tunga, därav ox- i förleden. För många utgörs periodens slut av sportlovet och en därefter tydlig ljusare period, företrädesvis om morgnarna.” (Wikipedia)
