Stockholm Pride närmar sig och årets officiella webbplats för festivalen släpps. “Bli homo”, ett försök att med ironi belysa fördomar som HBT-personer dagligen utsätts för.  ”DAGS ATT BLI FLATA” skriker rubriken. Att - i samhällets ögon avvikande - sexualitet skulle vara någonting man blir genom medvetet val är ett straight och normanspelande perspektiv på HBT. Att Stockholm Prides copy samlar argument om varför det är kul att vara homo är en bekväm genväg kring vad festivalen verkligen ska belysa, och stärker istället den allmänna uppfattningen om att sexualitet skulle vara ett personlighetsdrag.

HBT har tillåtits i offentlighet förutsatt att dess ansikten antagit en ikonisk underhållningsroll. Att försöka med “det blir festligare med fler flator” bryter inte normen. Här framgår inte huruvida festivalen verkligen är till för att belysa om diskriminerade människors vardag, snarare än straightas bekvämlighet i området. Webbplatsen för Stockholm Pride blir en i raden av tillfällen att använda HBT-karaktärer i syftet att höja insatserna för en fest. Det är en lat kampanj i vilken kreatörerna åker snålskjuts på just de etablerade ikoner som uppstått ur samhällsmönstret från första början. Det spelar ingen roll att det är ironiskt när man inte kan urskilja var ironi övergår i lösryckta antaganden om vad som går bra att skämta om så länge man är upplyst. Att kampanjen uppmanar till att bli bög, flata, transa, homo eller queer antar att mottagaren skulle vara heterosexuell. Vad Stockholm Pride verkligen framstår som är exkluderande, för festivalens huvudsakliga målgrupp  och  kanske främst den merpart av HBT-samhället som inte identifierar sig i kulturen som kommit på köpet.

Det finns inte argument för att bli homo, bara argument om varför människovärde ska vara likvärdigt oberoende av sexuell tillhörighet. 

Dags att bli kvitt omoderna föreställningar och skaffa perspektiv. Kram.

Vem bestämde att kvinnligt är att släta över, vara överseende hur närgången en man än blir. Vem bestämde att när han gör fel är det mig jag är arg på och att jag ska vara artig.

Artig som den gången på anställningsintervjun när rekryteraren tog sig friheten att ställa påträngande frågor om mitt ursprung och varför mitt namn var annorlunda. Artig som förra veckan när en främmande man på stan tittade på mig som om jag var naken och frågade hur jag mådde. Artig som den gången på klubben när en kille säkert av misstag tog mig mellan benen. Artig som när franskläraren i ettan skojade om att jag borde böja snuskiga verb för att göra läxorna roligare. Artig som när killen jag träffade ville att vi skulle äta kött fastän jag är vegetarian. Artig som när folk frågar men hur fan kan två tjejer ha sex med varandra. Artig som när pappas kollega sa att jag kunde väl gå och vara lite med hans dotter fastän jag var sexton och hon var sju. Artig som när trettonåriga pojkar i länderna vi reste till om somrarna skrek saker på språk jag inte kunde efter mig på gatan. Artig som när killarna i min klass sa att jag var rolig, “typ som en kille”. Artig som när jag skrev “väntar” på Facebook och en kille kommenterade “på å få lite kuk”. Artig som när min kompis skickade långa sms om att jag gått över gränsen genom att öppet säga ifrån till killen som på fest ljugit om att ha haft sex med mig. Artig som när kunden som ringde till mitt jobb på kundtjänsten ville prata med en manlig handläggare om frågan angående sitt bredband. Artig som när en kille sa att jag nog inte bryr mig så mycket om hur jag ser ut för att jag inte såg ut på samma sätt som tjejerna han gillar gör. Artig som när mina bekanta frågade när jag skulle “komma ut ur den där jävla garderoben”. Artig som när min kompis skämt om invandrarföräldrar var gammalt sedan tusen gånger tillbaka. Artig som när de två killarna på mitt gamla jobb stängde dörren till kontoret fastän det bara var vi tre i lokalen. Artig som när den manliga chefen ville ha en applåd för att han på fredagskvällen skulle vara barnvakt till sitt eget barn. Artig som när mannen på pressbyrån sa att jag var vacker fastän det gjorde mig olustig. Artig som när min manliga kompis snackade skit om min bästa vän inför mig. Artig som när killarna igår sa “ursäkta för jävligt mycket killsnack” efter att i skämt jämfört tjejer med stressade försöksdjur i bur. Artig som på skolgympan när jag erbjöd mig att vara avbytare för att jag var dålig på sport.

Och jag är inte ens en särskilt överseende, artig person.